Vägen till 400 kryss!
Jag tänkte fortsätta på min lilla artikelserie om min utveckling som kryssare, detta blir det fjärde kapitlet och tanken är att ta mig från 377 till 400. Den första delen skrevs när jag stod på 251 och tog mig till 300. Den andra ledde mig från 300 till 350 och den nyss avslutade från 350 till 375. I takt med att det blir klurigare att kryssa så blir intervallen tätare. Uppdateringar den här gången är tänkt att ske vid 382, 387, 392 och 396, innan det blir klang-och-jubel vid 400. Så nu gäller det att knåpa ihop en lista över vilka fåglar jag tror mig kommer att ha sett när jag får se min 400:e art. Det ska alltså mynna ut i en lista med 23 troliga arter och resterande som fått ett omnämnande blir att betrakta som bubblare. Till den första listan jag gjorde, för att nå 300, så hade jag 49 ordinarie och 16 bubblare. Givetvis är det mesta avbockat men det finns faktiskt lite arter kvar bland dessa 65, och de får såklart följa med. Det är från de ordinarie rostgumpsvala och lappmes. Bland bubblarna återstår ismås och lunnefågel. Värt att notera är att sedan jag nådde 350 har faktiskt tre ordinarie och tre bubblare setts, så listan på de 65 har gått från 10 till fyra återstående. När det var dags för listan till 350 så hade jag kompletterat med ytterligare ett antal arter. Av dessa återstod 13 när listan för att nå 375 skrevs, och där är precisionen betydligt sämre! Enbart en enda art är bortplockad och det återstår 12. Dessa är Kohäger, smutsgam, örnvråk, rödfalk, mindre sumphöna, svartvingad vadarsvala, amerikansk tundrapipare, gulbröstad snäppa, fjälluggla, sammetshätta, videsångare och tallsparv. De åker såklart med på nya bruttolistan som därmed är uppe i 4+12=16. När jag skrev ihop vägen till 375 kryss gjordes en djupdykning i fågelboken igen, och jag identifierade ytterligare ett gäng, inte mindre än 18 nya arter. Precisionen var ganska tveksam och av dessa så är bara två arter sedda (alpjärnsparv och rödstrupig sångare). Av övriga 16 så försvinner en, gulnäbbad lira, eftersom den numera är splittad och båda de nya arterna är så lika att de är i princip okryssbara. Även medelhavsstenskvättan är splittad men den ena arten får stå kvar. De 15 arterna är: Balearisk lira, purpurhäger, eleonorafalk, jungfrutrana, sumpvipa, mindre gulbena, rosenmås, kalanderlärka, västlig medelhavsstenskvätta, bruntrast, fältsångare, stäppsångare, turkestantörnskata, gyllensparv, svarthuvad sparv. Bruttolistan är därmed redan för lång, med 16+15=31 arter. Men jag kan inte låta bli, och givetvis måste jag göra ytterligare en djupdykning i fågelboken och försöka hitta arter som kanske är troligare än de 31 redan identifierade. Vi går igenom boken systematiskt: Bland änderna så får amerikansk sjöorre komma med. Det har varit stort fokus på de övervintrande melanittorna i Halland de senaste åren och legat flera stationära utanför Danmark. Den känns faktiskt som en av de absolut troligaste som det ser ut nu. Därefter passerar vi kvickt doppingar, havsfåglar och storkfåglar. När det gäller rovfåglar så lägger jag in en riktig hårding, hökörnen, som aldrig är sedd men ändå får vara med. Flera fynd i Danmark de senaste åren gör att jag tror mer på hökörn än flera av de övriga rovfåglarna som är med på listan. Så kommer vi till vadarna som redan har många med, och det känns som några hyggliga kandidater. Att lägga till fler är tufft, men mongolpiparen får en plats. Någon ytterligare liten calidris kan mycket väl dyka upp, frågan är vilken, men jag tror på en repris av sandsnäppa och lägger in den. Dvärgspov sågs 2019 när jag inte kunde dra, något säger mig att det blir en återkommande individ och jag kastar in den också. Det kan precis lika gärna bli styltsnäppa och piparsnäppa istället, men jag får ju begränsa mig. Amerikanska måsar har jag sett dåligt med, och jag tror det är dags för en. Det finns ju ett gäng att välja på, men jag tror på ringnäbbad mås. Det finns ju även en del Europeiska måsfåglar och en ska in tycker jag. De potentiella är bland annat rödnäbbad trut och långnäbbad mås, men jag väljer att ta med kungen, som ju ses i Polen allt som oftast numera, in med svarthuvad trut på listan! Sandtärna och skäggtärna missade jag förra gången, men nu tror jag tärnbutiken är stängd rejält, så jag lägger inte till någon. Grisslor och duvor hoppar jag över, men jag slänger in skatgök. En notoriskt svår art att dra på, men någon gång slår blixten ner, en klassisk julifågel, kanske det myckna primärskådandet i coronans spår 2020 ger resultat. Ugglorna har ju täppts till rejält under senaste året, där finns inget ytterligare att hämta. Någon seglare vågar jag inte lägga till. Det lär ses, men oftast omöjliga att dra på, detsamma gäller grön biätare. Så kommer vi till tättingarna, där jag rapar upp ett gäng som får vara med och prioriteras. Svartstrupig järnsparv, östlig medelhavsstenskvätta, vattensångare, polyglottsångare. Ja det får räcka så. Det enda jag kan vara helt säker på är att jag just tittat på, funderat över och ratat flera arter jag kommer att se inom kanske bara något år. Men det är ju vad som gör det här så spännande. Bruttolistan där 23 ska väljas ut slutade på 43, så 20 ska gå till de mindre troliga bubblare, medan 23 ska stå kvar i frontlinjen. 23 minst otroliga Amerikansk sjöorre - ligger en stationär utanför Mellbystrand inom något år. Och så lite bubblare: Smutsgam - larmas då och då, oftast osäker, känns klurig. Då återstår det att se hur och i vilken takt arterna ramlar in. När jag skrev artikeln för 375 så pratade jag om tio år för att nå 400. Det har nu gått 2,5 år för första halvan, och en halveringstid av antalet kryss är nog inte orimlig Det skulle innebära fem år från nu till 400. Det låter rimligt, vi får se var det landar. Jens Stålberg - 200601 |