Ljudlös jägare

Mitt i den eländiga coronapandemin kom ett högst oväntat larm från Malmö. På en skolgård satt en fågel som jag ärligt talat trodde att jag nog aldrig skulle få se. Möjligen höra någon gång om man var på rätt ställe, men se, knappast.

Jag drog iväg rätt snabbt men när jag hade bara fem minuter kvar så kom larmet att fågeln lyft. Jag kände hur allt bara rann ur mig. En fågel som inte varit dragbar på över tio år, och nu missar jag den med ett ögonblick. När jag kom fram hade fågeln flugit runt lite, men försvunnit. Jag försökte hålla modet uppe, vilket inte var lätt.

Men så kom ett nytt lokallarm, att fågeln setts igen, och ytterligare ett, att den slagit sig ner i ett träd några hundra meter bort. Där visade det sig att fågeln stannade under resten av dagen, alltså säkert 7-8 timmar, så jag kunde utan problem få se den och studera den. Dock inte så länge som jag ville, social distansering var inte den bästa grenen för närvarande, så jag smet iväg efter lite tittande och några dokumentationsbilder.

Fylld med lite hopp och glädje tog jag mig hemåt med mitt kryss nummer 375 i bagaget. Jubileum alltså, det som tidigare kallades för idealresultat gällande Sverigelistan hos Club300. Och arten då? Tornuggla blev nummer 375.

Jens Stålberg - 200317