Värsta skamarten

Så kunde jag inte värja mig längre. Som den skådare med flest kryss i landet utan denna art har jag ju tyckt det var lite kul. Skulle det bli mitt 400:e kryss till och med?

Men när en lyckad häckning blev känd bara en halvtimme hemifrån så tog jag chansen att åka dit en morgon. Det började med åtminstone fem ungar i boet men en efter en hoppade ut och dagen innan jag var där var det bara en kvar. Väl på plats kunde jag konstatera att även den hoppat ut och bohålet var tomt. Skulle jag fortsätta vara utan den?

Men en skitsur nötväcka och en nästan lika arg svartmes ledde mig till ett träd något hundratal meter bort, och plötsligt knakade det till i de nedre grenarna och upp hoppade en unge. Den satt där lugnt och tittade på mig en stund, innan den fortsatte genom buskarna, hoppflaxande och inte jättegraciöst direkt.

Men jag var nöjd, det är alltid kul att se en fågel, och lämna den medan den helt ostört fortsätter med sitt. Då vet man att man levt efter devisen take only pictures leave only footprints. Det gillar jag. Art nummer 376 blev den efterlängtade pärluggla.

Jens Stålberg - 200521