Fullt bland melanittorna

Det är alltid en speciell känsla att ha sett sista arten av en viss typ av fåglar, att kunna stänga den sidan i boken. Exempelvis när jag fick se kejsarörn härom året, så betydde det att jag kryssat alla örnar som är sedda i Sverige. Den här gången var det sista arten av en familj som genomgått ganska stora förändringar de senaste åren.

Så sent som när jag började skåda fanns det fem arter, men strax före det bara fyra. 2019 utökades det till sex arter. De två första, svärta och sjöorre, kryssades ganska tidigt, innan jag sett 200 arter. Den tredje krävde ett tokigt drag till Stockholms skärgård 2017, den amerikanska knölsvärtan. Ett år efter det fick jag se den sibiriska knölsvärtan som 2019 blev en egen art. Precis före jul samma år fick jag se den femte arten i familjen, vitnackad svärta. Så var det då bara en kvar, en art som jag dragit på ett par gånger men missat. Men den här dagen gick det bättre. Efter ett par timmars letande längs stranden i Mellbystrand så lyckades jag och en skådare till hitta anden med den stora gula näbben som låg och guppade en knapp kilometer ut med släktingar.

Tyvärr var avstånd och förhållanden för svåra för att fotografera, så det blev en ny fotolucka, men ett kryss är alltid ett kryss, och nummer 382 blev amerikansk sjöorre. Värt att notera är min gissning gällande arten i min artikel Vägen till 400 kryss! Texten skrevs redan för flera år sedan och där står följande att läsa: Amerikansk sjöorre - ligger en stationär utanför Mellbystrand inom något år. Inte anade jag att jag skulle få SÅ rätt.

Jens Stålberg - 210310